9 mars 2017

Buffett sopar banan med hedgefonderna

2008 ingick Warren Buffett ett vad om att passiv indexförvaltning skulle slå hedgefonder över en tioårsperiod. Tävlingen kommer nu in på upploppet. Med knappt ett år kvar ser det dystert ut för hedgefondförvaltarna.

Med knappt ett år kvar ser det dystert ut för hedgefondförvaltarna.
Illustration: © Sensim Steps, 2017

Upprinnelsen till det hela var Berkshire Hathaways årliga stämma 2006. Företagets ordförande Buffett, som är mycket kritisk till de höga transaktions- och förvaltningskostnader som hedgefonder tar ut av sina investerare, hävdade att en investering i en vanlig simpel indexfond skulle vinna mot hedgefonder över tio år. Buffett var beredd att satsa $500,000 på att ingen professionell investerare kunde välja ut en grupp av åtminstone fem hedgefonder som kunde besegra S&P 500. Och vem som helst var välkommen att utmana honom.

Bara en förvaltare antog utmaningen, Ted Seides, delägare i kapitalförvaltningsbolaget Protegé Partners i New York. Parterna gjorde upp om detaljerna kring vadslagningen och i januari 2008 började kampen.

I startblocken på ena sidan stod Buffetts kandidat Vanguard 500 Index Fund Admiral Shares (VFIAX) – en indexfond som sedan 1976 investerat mekaniskt i USA:s största bolag. Som utmanare hade Seides ställt upp fem hedgefonder, fond-i-fonder, som var och en innehåller en rad andra hedgefonder.

Det bestämdes att ställningen i tävlingen skulle redovisas varje år av Buffett på Berkshires årliga aktieägarmöte.

Bara genom att anta vadet har Protégé helt klart fått stor publicitet. Men namnen och detaljerna kring hedgefonderna måste hållas hemliga för att inte bryta mot marknadsföringslagar i USA. Troligen innehåller de dock över hundra individuella hedgefonder som var och en kanske har 30-50 värdepapper. Man får anta att Seides valde ut hedgefonder med ett riktigt bra track record och att dess elitförvaltare var beredda att göra sitt yttersta för att vinna denna prestigefyllda kamp.

Många hedgefonder (dock inte alla) försöker skapa ett skydd mot nedgångar. I tider av fallande kurser kan de ha bättre förutsättningar att bevara kapitalet. Men när börsen stiger tenderar de att släpa efter. Och eftersom börsen i genomsnitt stiger två år av tre, kan det bli lite som att försöka gå i fel riktning i en rulltrappa.

Det var ungefär vad som skedde. Det började dramatiskt med ett stort börsfall 2008 med efterföljande finanskris. Buffetts team, Vanguardfonden, föll med 37% och Protégés hedgefonder föll ”bara” 24% och tog ledningen direkt.

Men 2009 steg S&P index med 26,6% och hedgefonden med 16%. Och sedan dess har index besegrat hedgefonderna varje år. Det genomsnittliga årliga resultatet har varit 7,1%. Med mindre än ett år kvar leder indexfonden stort. Ja, den har ett nästintill ointagligt försprång. Hedgefondernas resultat kan inte kallas för annat än uselt med ett genomsnittligt årligt resultat på 2.2%.

Totalt efter nio år är indexfonden upp 85,4% och genomsnittet för de fem fond-i-fonderna är 22%. (Den sämsta fonden har bara stigit ynka 2,9%.)

Source: Berkshire Hathaway Letter to Shareholders 2016

För att hedgefonderna ska ha en rimlig chans att kunna komma ikapp indexfonden och ta hem spelet mot Buffett krävs nu en extraordinär händelse, typ en ny finanskris. Och det är det förstås ingen som önskar sig.

Hur kan det komma sig att hedgefonderna underpresterat så?

En stor del av svaret står att finna i de höga avgifterna de belastar sina investerare med. Hedgefonderna tar ofta ut 2% per år i förvaltningsavgift och inte sällan tillkommer ett prestationsbaserat arvode på omkring 20% av vinsten. (Man brukar prata om ”Two And Twenty”-kompensation.) Vanguard-fonden däremot har en försvinnande liten avgift på 0,05% och förvaltas helt passivt.

I senaste brevet till aktieägarna skriver Buffett att hans uppskattning är att 60% av hedgefondernas vinster under de nio år vadet hittills pågått har gått till förvaltarna. Ett sorgligt facit i sig.

Tävlingen bör kunna vara intressant för fler än stora investerare och pensionsfonder. Även småsparare sätter ju ofta sina pengar i hedgefonder och kan behöva få sig en tankeställare. Är hedgefonderna värda sitt pris eller bara komplicerade, dyra och dåliga?

Är det värt att satsa på haren? Eller ska man lägga sina pengar på sköldpaddan?

Oavsett utgången av vadet kommer insatserna (1 miljon dollar) att tillfalla välgörenhet.

Källor:

22 februari 2017

The Little Book of Common Sense Investing (boktips)

Har du låtit din personliga bankman/bankkvinna välja fonder åt dig? Då kanske du är en av många som betalar dyrt för ett sämre resultat. Aktiva fonder riskerar att gå fram som en skogsbrand i sparandet om de får hållas. John C. Bogles The Little Book of Common Sense Investing från 2007 kan vara just den moteld mot bankernas säljare som du behöver.

Som titeln antyder är det här en liten bok. Den har ett behändigt format, korta kapitel och handlar om indexfonder. Man läser den på en eftermiddag. Men dessa timmar kan bokstavligt talat vara väl investerad tid. Här följer en liten genomgång av bokens 18 kapitel, där jag lyfter fram några saker jag fastnade för under läsningen.

“Introduction”

Bogle (Vanguards grundare) börjar med att i enkla termer beskriva vad en klassisk indexfond är. Han liknar den vid en korg med ägg. Korgen är portföljen och äggen alla aktierna i marknaden (eller sektorn). En indexfond väljer inte ut några enskilda aktier utan köper istället samtliga i den valda marknaden. Risken som är förknippad med att bara äga några få enskilda bolags aktier försvinner därigenom. Det blir också mycket billigare än att äga aktiva fonder. Indexfonden kan skötas kostnadseffektivt av datorer med ett minimum av mänskligt arbete.

Bogle förklarar med räkneexempel vad ränta-på-ränta har inneburit för passiva investerare som ägt ”corporate America”, dvs hela USA:s aktiemarknad, under decennier. Det är en imponerande värdeutveckling. “Investing in equities is a winner’s game.”

De matematiska lagarna som styr aktiemarknaden kallar Bogle ”the relentless rules of humble arithmetic”. Som investerare får vi allihop som grupp börsens avkastning. Som grupp är vi genomsnittliga – det någon vinner, förlorar en annan – med nödvändighet. Det är därigenom ett nollsummespel. Men detta gäller före avdrag för kostnader. "After the deduction of the costs of investing, beating the stock market is a loser’s game.”

Bogle skriver att de flesta som handlar med enskilda aktier tror att de kan undvika fallgroparna på aktiemarknaden med hjälp av aktsamhet, noggrann undersökning och djupgående analyser av bolagen och därigenom få ett överlägset resultat. De handlar inte sällan mycket ivrigt för att ligga ett steg före i spelet. Men verkligheten är att ju mer man köper och säljer desto sämre blir resultatet. Den som handlar minimalt har åtminstone en hygglig chans att få resultat, men den som ägnar sig åt dagshandel (”daytrader”) är i princip dömd att misslyckas.

Investerare som tror att han eller hon kan välja ut aktiva fonder som är överlägsna andra fonder har även de en uppblåst bild av sin egen allvetenhet, enligt Bogle.

Däremot har de som väljer att passivt investera i index fantastiskt mycket bättre odds att lyckas.

”Index funds make up for their short-term lack of excitement by their truly exciting long-term productivity.” Bogle

Kapitel 1: “A Parable”

I detta kapitel återberättar författaren sin version av liknelsen om familjen Gotrocks och de ”hjälpare” som familjen anlitar för att få ”kloka” investeringsråd av, men som i själva verket gör att avkastningen blir sämre och sämre för varje affär. Ju fler transaktioner ”hjälparna” gjorde med familjens pengar, desto sämre blev utfallet. Med Warren Buffetts ord ”For investors as a whole, returns decrease as motion increases.”

Bogle skriver att det gäller att minska alla kostnader för investering till ett absolut minimum. Det är vad det sunda förnuftet säger oss, och det är vad passiva indexinvesteringar handlar om.

I varje kapitel av boken har Bogle ett avsnitt under rubriken ”Don’t Take My Word for It” där akademiker eller investerare prisar indexinvesteringens fördelar. I första kapitlet citeras Jack R. Meyer, som framgångsrikt förvaltade Harvard University Endowment Fund (från 8 till 27 miljarder dollar):

”The investment business is a giant scam. Most people think they can find managers who can outperform, but most people are wrong. [...Investors] should simply have index funds to keep their fees low and their taxes down. No doubt about it.”

Kapitel 2: “Rational Exuberance”

I den andra kapitlet överför Bogle lärdomarna från Gotrocks-liknelsen till aktier. Långsiktigt finns det ett mycket nära samband mellan avkastningen på aktier och bolagens framgång ute i verkligheten. Kortsiktigt däremot är det investerarkollektivets rädsla eller eufori som styr. Bogle karaktäriserar aktiemarknadens svängningar som en enda gigantisk störning (distraction). Investerare borde istället för att fokusera på förväntningarna kring stigande eller fallande kurser, som är spekulation, inrikta sig på att strunta i detta kortsiktiga brus och se vad som är verkligt viktigt: den gradvist ackumulerade, långsiktiga avkastningen från företagens produktion.

”In the short run the stock market is a voting machine... (but) in the long run it is a weighing machine.” Warren Buffett

Kapitel 3: “Cast Your Lot with Business.”

Här tar Bogle fram den berömda principen med Occams rakkniv. Kapitlet skulle kunna sammanfattas med orden krångla inte till saker i onödan. Köp en aktieportfölj som äger andelar i vartenda företag och behåll den för alltid. Med detta enkla koncept får man garanterat ett bättre resultat än de flesta andra investerare, vilka (som grupp betraktat) är närmast garanterade att hamna på efterkälken.

Bogle jämför det amerikanska S&P 500-indexet med aktiva storbolagsfonders resultat och finner att S&P 500 har utklassat den genomsnittliga fonden under 26 av de senaste 35 åren.

Om man dessutom tar hänsyn till alla fonder som under åren lagts ner eller slagits ihop med andra fonder, blir resultatet ännu mer till indexets fördel (survivor-biased data).

Kapitel 4: “How Most Investors Turn a Winner’s Game into a Loser’s Game”

I detta avsnitt ger författaren sitt svar på varför det i längden är så svårt att slå index. Aktiemarknaden är ett nollsummespel, där varje aktie som går bättre motsvaras av en annan aktie som går sämre. Lägger man samman alla aktiers resultat motsvarar det avkastningen för index. Investerare får däremot inte hela denna avkastning, eftersom kostnader tillkommer. Om index avkastar 8% men du betalar 2,5% i fondavgifter (dolda eller synliga) blir ditt resultat bara 5,5% osv.

Tiden är din vän när det gäller avkastning och ränta-på-ränta, men tiden är din fiende när det gäller kostnader. Avgifter och kostnader är skillnad mellan framgångsrik investering och misslyckad investering.

I slutet av kapitlet citeras Peter Lynch, legendarisk förvaltare för Fidelity Magellan Fund mellan 1977–1990, som till Barron’s uttalade sig och hävdade att professionella förvaltares resultat blivit allt sämre jämfört med index och att

”The public would be better off in an index fund.” Peter Lynch

Kapitel 5: “The Grand Illusion”

Förutom att aktivt förvaltade fonder som grupp underpresterar index, kommer många av dess investerare inte ens att nå upp till fondernas resultat, eftersom de tenderar att köpa dem när de gått bra en tid och sälja när de gått dåligt. Alltså, inte nog med att de väljer sämre (dyrare) fonder, de hoppar också in och ut ur dem vid fel tillfällen och skruvar ner avkastningen ytterligare, med förödande långsiktigt resultat.

Nyckeln till framgång enligt Bogle är istället att hålla sig till billiga indexfonder, köpa och behålla dem och sen inte göra någonting när marknaden fluktuerar upp och ner. ”Just stay the course”.

”The greatest Enemies of the Equity investor are Expenses and Emotions”. Warren Buffett

Kapitel 6: “Taxes Are Costs, Too”

Kapitel sex handlar om hur skatter på transaktionsvinster ytterligare bidrar till att aktivt förvaltade fonder släpar efter index.

Kapitel 7: “When the Good Times No Longer Roll”

Vad händer under längre perioder när den nominella avkastningen från aktiemarknaden är lägre — eller kanske till och med mycket låg? Det finns mycket som tyder på att vi kanske inte kommer att se så hög vinst framöver. Då blir det ännu viktigare att fokusera på riktigt låga förvaltningskostnader, annars äter de upp en alltför stor del.

Kapitel 8: “Selecting Long-Term Winners”

”If your fund doesn’t last for the long term, how can you invest for the long term?”

Att välja vinnarfonder är svårt, svårare än det verkar. Det är såklart lätt att i efterhand titta i backspegeln och hitta fonder som varit framgångsrika, men finns det något som tyder på att de vinnarna kommer fortsätta att vinna?

Bogle visar ett exempel i boken (Exhibit 8.1). Av 355 aktiefonder på marknaden i USA mellan år 1970 och 2005 hade hela 223 fonder avslutat sin verksamhet (Non-Survivors). Nästan två tredjedelar – borta! Av de återstående 132 fonderna presterade 60 st ett sämre resultat än marknaden (S&P 500), 48 st i nivå med marknaden och 24 st överpresterade.

Efter att ha plöjt vidare i siffrorna (där han visar att flera av de bästa fondernas resultat hade åstadkommits väldigt många år tidigare då de var mindre till storleken) konstaterar han att bara tre aktivt förvaltade aktiefonder mellan åren 1970–2005 (3 av 355, dvs futtiga 0,8 procent) både hade överlevt och uthålligt slagit index. Bogle frågar sig: — Vad är oddsen för att dessa tre ska kunna fortsätta slå index under de kommande 35 åren?

Kapitel 9: “Yesterday’s Winners, Tomorrow’s Losers”

Om det (enligt kapitel 8) är närmast hopplöst att på förhand välja fonder som över lång tid slår index, hur är det då kort sikt?

Väldigt många investerare förlitar sig på Morningstars rankingsystem med stjärnmarkerade fonder. Det är ett stort inflöde till fonder med flest antal stjärnor. Men hur framgångsrik blir man då om man konsekvent väljer topplistade fonder med 4 eller 5 stjärnor och byter om de tappar stjärnglansen?

Inte särskilt framgångsrik enligt statistiken! Bogle visar hur han tog 20 st topp-presterande aktiefonder varje år mellan 1982 och 1992 (ur en lista på 681 fonder) och sedan jämförde dem med resultatet påföljande år. Dvs hur gick det för de 20 vinnarna året därpå? I genomsnitt halkade 1:orna ner till plats 284 nästa år(!). Den högsta placeringen år två var på plats 100.

Bogle upprepade senare testet mellan år 1995—2006, med mycket snarlikt och inte särskilt smickrande resultat. Han konstaterar att stjärnorna på fondhimlen oftast är mer som kometer – de flammar upp och lyser intensivt en kort tid, sen brinner de upp och faller långsamt till jorden som aska.

Jason Zweig citeras vid kapitlets slut:

”Buying funds based purely on their past performance is one of the stupidest things an investor can do.”

Kapitel 10: “Seeking Advice to Select Funds?”

Kapitel 8 lade fram bevis på hur vanskligt det är att välja aktiva fonder som blir långsiktiga vinnare och kapitel 9 visade att det inte heller går att förlita sig på fonder som kortsiktigt haft god avkastning. Bör man då lägga tid och pengar på att hitta finansiella rådgivare som hjälper att hitta rätt i fonddjungeln?

Bogles bok säger tydligt ”nej” till betalda rådgivare som väljer ut fonder, eftersom rådgivarna vanligen presterar mycket sämre än index och deras avgifter blir en ytterligare kostnad för investeraren.

Bogle tar upp flera olika exempel på mätningar, bland annat från New York Times. Tidningen startade en tävling 1993 som var tänkt att pågå i 20 år. Fem välrenommerade finansiella rådgivare tillfrågades om hur de skulle investera $50,000 i fonder för någon som hade en 20-årig investeringshorisont. Varje kvartal redovisades rådgivarnas resultat i förhållande till index (S&P 500) och vilka förändringar de gjorde i sina respektive portföljer. I juni 2000 hade rådgivarnas fiktiva portföljer i genomsnitt fått en vinst på $88,500 (den hösta $105,100 och den lägst $61,800). Tidningen skrev att ingen av förvaltarna hade kunnat matcha S&P 500, men angav inte (av okänd anledning) hur stor skillnaden var. Bogle upplyste då The New York Times om att resultatet för S&P 500 var $138,750. Dvs, den genomsnittliga rådgivarens portfölj låg ca 40 procent efter index. Tidningen avbröt fondtävlingen i mitten av 2000 utan att förklara varför. Kanske blev det alltför pinsamt för förvaltarna eller så kanske det blev ointressant och tråkigt för läsarna att kvartal efter kvartal se avståndet öka mellan de förvaltarnas resultat och indexets.

Istället för att betala en rådgivare för att underprestera index är det bättre för investeraren att själv ta ansvar för sina pengar och stoppa in dem i billiga indexfonder, konstaterar Bogle.

Om man trots detta ändå verkligen vill ha en rådgivare så måste man vara ytterst noggrann med att välja ut en god sådan. En rådgivare som står ”på samma sida” som investeraren, som kan hjälpa investeraren att hålla kursen i stormiga vatten, som har en avkastningsbaserad avgift, som inte främst sätter sina egna ekonomiska intressen före investerarens och som i första hand rekommenderar indexfonder. — Hur många såna rådgivare finns det?

Kapitel 11: “Focus on the Lowest-Cost Funds”

Hur gör man då för att själv välja ut en fond? Det finns ju ett enormt urval att ta ställning till.

Bogle menar att vi djupt inom oss förstår att fondernas resultat varierar. Ibland går det bättre, ibland sämre; det säger det sunda förnuftet. Men kostnaderna består. Priset för att äga fonderna är en faktor som är konstant, för alltid. Och kostnader äter stadigt upp en stor del av vinsten från fonderna.

Ett effektivt sätt att välja fonder är därför att börja med att utesluta dem med höga avgifter. Bogle visar ett exempel från 1995—2005, där aktivt förvaltade fonder ordnades i fyra grupper efter avgiftens storlek. Avkastningen före avgifter var ganska likartad, men nettoresultatet och det sammantagna, ackumulerade resultatet var entydigt: grupperna fonder med de lägsta avgifterna slog grupperna med högre avgifter genomgående. Sett över ett decennium hade värdet på lägstapris-fonderna mer än tredubblats, medan de dyraste fonderna knappt dubblerats. Alltså, kostnaderna spelar stor roll.

“Gunning for average is your best shot at finishing above average.” Tyler Mathisen, editor of Money Magazine.

Men om man då förstår vikten av att hålla kostnaderna nere, varför då begränsa sig till aktiva fonder? De klassiska indexfonderna har ju de lägsta kostnaderna av alla!

Kapitel 12: “Profit from the Majesty of Simplicity”

Vägen som leder till framgång inom investering har skarpa, farliga kurvor och stora hål, skriver Bogle. Glöm inte att de är de enkla matematiska reglerna som kan hjälpa dig att hålla dig kvar på vägen och undvika groparna. Att leta efter vinnande fonder är lika svårt som att hitta nålen i höstacken. Gör istället ditt bästa för att maximera diversifieringen och minimera utgifterna när du investerar dina pengar. Lita på ditt eget omdöme och välj breda, billiga indexfonder som täcker hela aktiemarknaden. Håll koll på hur tolerant du är för risk, bestäm hur hur stor del du vill lägga i aktier. Och sen, håll kursen.

I kapitlet avhandlar författaren också riskerna med att vissa indexfonder tar ut för höga avgifter. Indexfonden ska vara din kassako, inte förvaltarens kassako. Han varnar också för att försöka jaga efter nischfonder som väljer ut särskilda sektorer istället för hela marknaden (the ”search to find the Holy Grail of extra returns in the short run”).

Den ultimata strategin är att undvika komplexitet, lita på enkelhet, hålla kostnaderna nere och låta aritmetiken jobba på, obevekligt.

Kapitel 13: “Bond Funds and Money Market Funds”

I detta avsnitt ges många exempel på att samma principer som gäller för aktiemarknaden också gäller för obligations- och penningmarknaden. Räntan styr avkastningen. Matematiken är den samma. Kostnaderna är ännu mer betydelsefulla. Så välj billiga indexfonder även här.

Kapitel 14: “Index Funds That Promise to Beat the Market”

I takt med att allt fler insett att priset är skillnaden har indexinvestering snabbt ökat i populäritet. Prispressen som följt är såklart goda nyheter för investeraren men dåliga för förvaltaren.

För att kunna tjäna mer pengar har då ett nytt fenomen uppstått, där finansiella entreprenörer skapar egna nya index med tillhörande aktiva strategier som uppges kunna prestera bättre än det totala indexet. De nya fonderna använder sig ofta av historiska data för att försöka förutsäga framtiden. Men det är en strategi som många gånger visat sig inte fungera, skriver Bogle.

Istället för att som den klassiska indexfonden använda kapitalviktat index (dvs ett aktieindex där bolagen viktas i förhållande till börsvärde) väljer de utifrån andra kriterier som tex kassaflöde, vinst eller utdelning. Förvaltarna kan exempelvis hävda att de, genom att göra fundamentala analyser, kan undvika de sämre bolagen och hitta vinnande sektorer i marknaden. Man paketerar det hela på ett sätt som får det att likna indexinvestering men det är i själva verket fråga om aktiv förvaltning. Detta framställs ofta som ett paradigmskifte för indexinvestering och investerare välkomnas att ta del av den nya finansiella revolutionen. Om någon frågar om de högre avgifterna så motiveras de med att fonderna tillhör den nya och smartare indexgenerationen.

Som väntat förhåller sig Bogle skeptisk till denna nya trend. Mängder av investeringskoncept har kommit och gått genom åren och han påminner om vad den preussiske generalen och strategen Carl von Clausewitz yttrade:

”The greatest enemy of a good plan is the dream of a perfect plan. Stick to the good plan.”

Kapitel 15: “The Exchange Traded Fund”

Börshandlade fonder, eller ETF:er, är en variant av traditionella fonder och kan vara ett bra alternativ för investerare förutsatt att de väljer index-ETF:er som har mycket låga avgifter och som täcker hela marknaden. Och sen inte minst, att man behåller dem långsiktigt.

Eftersom de handlas direkt över börsen och kan köpas och säljas lika snabbt som aktier finns en inneboende risk med ETF:er, nämligen att investeraren lockas till ett kortsiktigt perspektiv och tror sig kunna förutse marknadens svängningar. Denna risk måste man vara medveten om, skriver Bogle ("Handle with Care"). Han är inte överdrivet förtjust i ETF:er. Men rätt skötta kan de över tid få resultat motsvarande de traditionella indexfonderna.

Kapitel 16: “What Would Benjamin Graham Have Thought about Indexing?”

Ben Graham, värdeinvesteringens fader och författare till standardverket ”The Intelligent Investor” och Warren Buffett, hans främste lärjunge, citeras flitigt i detta kapitel. Buffett rekommenderar indexinvestering som den överlägsna investeringsformen för de flesta. Graham yttrade det inte lika entydigt men Buffett hävdade år 2006 att också Graham själv anslutit sig till den ståndpunkten ”many years ago".

Kapitel 17: “The Relentless Rules of Humble Arithmetic”

Bogle sammanfattar boken i detta kapitel och lutar sig på ett stort antal framstående investerare, inflytelserika akademiker och journalister som alla har det gemensamt att de stödjer tankarna kring indexinvesteringens förtjänster: Warren Buffett, Charlie Munger, Benjamin Graham, Paul Samuelson, William Sharpe, Daniel Kahneman, Burton Malkiel, David Swensen, Jack Meyer, Andrew Lo, Peter Lynch, Jon Fossel, Ted Aronson, Cliff Asnes, Charles Schwab, Mark Hulbert, Tyler Mathiesen, Jason Zweig, Jonathan Clements och Holman Jenkins.

Än viktigare än vad dessa (män) säger, poängterar Bogle, är att hundratals förvaltare av enorma privata och statliga pensionsfonder samt miljontals enskilda investerare satt in 5 triljoner dollar (2007) i indexfonder. Siffrorna talar för sig.

Kapitel 18: “What Should I Do Now?“

Bogle avslutar med att framhålla att han är övertygad om att en enkel indexdriven strategi passar majoriteten av sparare. Antalet sämre strategier är åtminstone oändligt många fler. Men han är samtidigt övertygad om att endast ett fåtal i själva verket kommer att använda indexfonder för hela sitt sparande. Vi är alltför villiga att låta oss påverkas av spänningen, bruset och vår egen självsäkerhet.

”We have far too much much self-confidence. We crave excitement. We succumb to the distraction that is the stock market. We fail to understand the arithmetic of investing, and the arithmetic of mutual funds.” Bogle

Om man inte klarar av att hålla sig helt från investeringar i enskilda aktier eller aktiva fonder anser han att man kan tillåta sig att göra detta, men endast med en liten del av det totala kapitalet. På marginalen. Inte en penny mer än fem procent av tillgångarna. Det kan bli ditt Funny Money account. Resten bör bestå av minst 50% indexfonder, upp till 100%. Det är ditt Serious Money account. Lek inte bort det!

Bogle nämner också lite grann om allokeringen (fördelningen) av kapitalet. Det finns inga benhårda regler här, skriver han, men nämner den tumregel han själv brukar förorda: Ha räntebärande papper i förhållande till din egen ålder. Är du 20 år tar du 20% och är du 70 år tar du 70%, och så vidare. Eller kanske till och med din ålder minus tio procent. (Han noterar att många experter tycker denna tumregel är alltför konservativ, men Bogle erkänner att han är konservativ.)

Boken kan sammanfattas i några huvudpunkter:

  • Ha större delen av kapitalet i aktiebärande papper. Räntebärande har en plats i portföljen, men inledningsvis bara med en mindre procentandel, som kan ökas när pensionen närmar sig.
  • Investera (mycket) långsiktigt. Låt räntan-på-räntan få verka, ”the wonderful magic of compounding returns”.
  • Investera i breda indexfonder (med de lägsta avgifterna). Och undvik ”the powerful tyranny of compounding costs”.

Den här boken ligger nära min egen bild av vad ett enkelt och passivt sparande kan vara. Jag rekommenderar boken till alla dem som känner att de behöver få indexinvestering förklarat på ett enkelt sätt.

Länkar för vidare läsning

The Little Book of Common Sense Investing. The Only Way to Guarantee Your Fair Share of Stock Market Returns av John C. Bogle. Förlag: John Wiley & Sons, Inc. (2007). Finns på till exempel Adlibris.

Warren Buffetts berättelse om familjen Gotrocks i Berkshire Hathaway 2005 letter to shareholders, “How to Minimize Investment Returns”, (sidan 18).

John Bogles egna webbplats

Bogle on Asset Allocation and Market Collapse (2014)

I detta videoklipp (del av en längre intervju) talar ”Jack” om allokering, krascher och indexering. Mot slutet av klippet nämner han sin bok The Little Book of Common Sense Investing, Warren Buffett och Benjamin Graham.

17 januari 2017

Dollarmiljonär på en lärarlön

Bloggaren Paula Pants ekonomi-podcast ”Afford Anything” har snabbt seglat upp som en av mina favoriter. Hon sänder inspirerande intervjuer med intressanta människor varje vecka.

Senast fick lyssnarna möta Andrew Hallam, en fascinerande skollärare från Kanada som tack vare sparsamt leverne, konsekvent hög sparkvot och metodisk investering blev dollarmiljonär redan i 30-årsåldern. Kring 40 år var han ekonomiskt fri med bred marginal. Någon hög lön har han inte haft, men i gengäld ett stort mått målmedvetenhet och disciplin.

Allt började när Andrew var 19 år och jobbade för att spara ihop pengar till college. Under nattskiftet mötte han den egensinnige mekanikern ”Russ”.

Alla kollegorna sa till Andrew att ”se till att lyssna noga om Russ tar upp ämnet pengar”.

Andrew lyssnade och Russ blev hans (något oväntade) mentor. Han uppmanade Andrew att öppna ett investeringskonto och lärde honom hur små investerade summor växer med tiden och förklarade kraften i ränta-på-ränta. Andrew började investera delar av sina lunchpengar, ca $100 i månaden, under collegetiden.

Efter studierna började Andrew som lärare i engelska och sparade omkring hälften av vad han tjänade. Han undvek hyra genom att ”passa hus” åt folk som var bortresta, cyklade till jobbet, åt pasta och potatis och plockade musslor för att få i sig tillräckligt med protein.

Under intervjun berättar Andrew hur han läste 400 böcker om investering och privatekonomi. Han placerade i enskilda aktier, läste kopiösa mängder med årsredovisningar och lyckades slå index många år i rad. Han blev allt kunnigare och portföljen växte. Men successivt insåg han betydelsen av ”varians” och ”reversion to the mean” och upptäckte potentialen i billiga indexfonder. Han blev alltmer övertygad om att hans framgångar bara var tillfälliga och att resultatet förr eller senare skulle falla tillbaka till genomsnittet.

En morgon vaknade han, insåg att han hade bestämt sig och sålde raskt av alla de aktier som gjort honom till dollarmiljonär och placerade dem istället i billiga indexfonder.

Sedan dess är han en stor förespråkare för indexinvestering, har gett ut boken ”The Millionaire Teacher: The Nine Rules of Wealth You Should Have Learned in School” (nyligen i en andra utgåva) och håller uppskattade föreläsningar runt om i världen.

Lyssna på intervjun med Andrew Hallam

Andrew Hallam är mycket välformulerad och pedagogisk, och det är uppfriskande att höra honom lägga ut texten. (”Understand your inner psychology. Conquer the enemy in the mirror.”)

Missa inte att lyssna på Paula Pants långa intervju med honom. Den består av två delar och ni hittar dem här:

  1. Andrew Hallam: How I Became a Millionaire on a Teacher’s Salary
  2. The Nine Rules of Wealth You Should Have Learned in School, with Andrew Hallam (Part 2)

– Vad tycker du om Andrew Hallam? Har han rätt i att det är du själv som är din största fiende?

Microphone icon made by Madebyoliver from www.flaticon.com is licensed by CC 3.0 BY

15 januari 2017

Buffetts investeringsråd

Den amerikanske investeraren Warren Buffett behöver knappast någon närmare presentation. Med två tomma händer har investeraren, affärsmannen och filantropen Buffett byggt upp enorm förmögenhet. Vad som kanske är mindre känt är hur Buffett vill att hans arvingar ska investera.

Att Warren Buffett varit otroligt skicklig i sina aktieplaceringar under mycket lång tid råder det inget tvivel om. Den som köpt och behållit Berkshire Hathaway-aktier under ett par decennier har gjort en mycket bra investering. Varje år flockas tiotusentals aktieägare till företaget Berkshire Hathaways stämma för att höra honom och Charlie Munger lägga ut texten och svara på frågor i timtal.

Det vore logiskt att han skulle rekommendera efterlevande hustru att fortsätta investera arvet i aktier i just Berkshire Hathaway.

Men nej – det är inte alls vad han planerat.

Warren Buffett, idag 86, uppgav i ett av sina årliga brev till aktieägarna (från 2013) att han i testamentet gjort upp den enklaste av planer för hustrun: förvaltaren av hans egendom ska sätta 10 % av pengarna i kortfristiga amerikanska statsobligationer och resten, 90 %, i en S&P500 indexfond med låg avgift (och Warren rekommenderar specifikt Vanguard).

Han skriver att han är övertygad om att detta på lång sikt kommer att vara överlägset de allra flesta investerares resultat - oavsett om de är enskilda individer, pensionsfonder eller institutioner.

‘My money, I should add, is where my mouth is: What I advise here is essentially identical to certain instructions I’ve laid out in my will. One bequest provides that cash will be delivered to a trustee for my wife’s benefit. (I have to use cash for individual bequests, because all of my Berkshire shares will be fully distributed to certain philanthropic organizations over the ten years following the closing of my estate.) My advice to the trustee could not be more simple: Put 10 % of the cash in short-term government bonds and 90 % in a very low-cost S&P 500 index fund. (I suggest Vanguard’s.) I believe the trust’s long-term results from this policy will be superior to those attained by most investors – whether pension funds, institutions or individuals – who employ high-fee managers.’

Vi tar det igen, Warren Buffett rekommenderar billiga indexfonder. Sätt nio av tio kronor där, och låt dem vara sen! Det kan nästan inte bli enklare.

Det gäller att fråga sig själv: om världens främste investerare anser att billiga indexfonder ger allra bäst resultat långsiktigt – ja, till och med så bra utfall att det kommer att slå de flesta andra tillgängliga alternativ – borde jag inte lyssna extra noga då?

Om man mer eller mindre mekaniskt sätter in en ordentlig andel av lönen regelbundet, förslagsvis i början av varje månad, och inte frestas att röra kontot förrän man till exempel närmar sig pensionen (och här ligger förstås den stora psykologiska utmaningen!) är chansen stor att där väntar en rejält tilltagen och angenäm överraskning.

Dessutom har man sluppit sitta hundratals timmar med näsan djupt nere i årsredovisningar, sluppit sitta klistrad framför datorn i försöken att hitta rätt i det stora bruset av information och sluppit oroa sig för att ett visst företags aktie rasat som en sten på börsen. Istället har man haft mer tid att njuta av allt möjligt trevligt som livet har att erbjuda.

Så tänker jag personligen agera

Själv har jag både indexfonder och enskilda aktier. De aktier jag har, bl.a. flera olika investmentbolag, kommer jag att behålla tills vidare (mot bättre vetande). Jag kommer att öka i indexfonderna rejält för att få upp deras andel av portföljen. Indexfonderna ska utgöra en stor och stadig grund.

–Vad tycker du? Är Buffetts investeringsråd en god strategi för de allra flesta?


Läs hela Warrens brev till aktieägarna 2013

http://www.berkshirehathaway.com/letters/2013ltr.pdf

För citatet ovan, följ länken och skrolla till sidan 20.

Om man inte bor i USA

För svenska och europeiska förhållanden finns flera billiga indexfonder att välja bland. Det går också att investera i amerikanska indexfonder såsom t.ex. Vanguard (VTI), via etf:er hos Avanza eller Nordnet. Man bör dock vara medveten om valutaskillnaden och växlingsavgifter mellan SEK och USD.

Vanguard Total Stock Market Index Fund ETF (VTI)

Icon ”lightbulb” made by Freepik from www.flaticon.com is licensed by CC 3.0 BY

11 januari 2017

The Simple Path to Wealth (boktips)

Pengar är det kraftfullaste verktyget vi har för att navigera vår komplicerade värld, och det är därför helt avgörande att vi lär oss förstå hur pengar faktiskt fungerar. Väljer vi att bemästra dem blir de våra lydiga tjänare. Bryr vi oss inte kommer pengarna, helt säkert, istället bemästra oss.

Så skriver JL Collins i sin nyutkomna bok ”The Simple Path to Wealth” (2016). Han visar på ett underhållande sätt hur man med enkla medel kan nå ekonomiskt oberoende och få ett rikt och fritt liv.

Ok, alla fattar att pengar är viktiga, men är det inte förskräckligt komplext och svårt att lära sig om kapital och placeringar?

Nej, menar Jim Collins. Det är inte svårt. Men de flesta är förvånansvärt ointresserade av att ens vilja försöka lära sig. De vill inte behöva tänka på investeringar och pengar, de har fullt upp med jobb, familj, konsumtion och planer på nästa utlandssemester.

Men några inser att de åtminstone måste ha ett hum om investeringar, och detta vill Collins bidra till.

Stock Series

Jim Collins serie artiklar på webben under rubriken ”Stock Series” har fått stor uppmärksamhet och spridning bland de som vill lära sig om investeringar och som söker uppnå ekonomiskt oberoende. Boken är i princip en utbroderad version av dessa texter, som ursprungligen skrevs som råd till Collins egen dotter.

Hans bok handlar om pengar, privatekonomi, investeringar, ”F-You Money” och frihet med mera.

Om målet är att uppnå finansiella frihet är det enklaste angreppssättet det bästa, skriver han. Invecklade och snåriga investeringar däremot finns enbart till för att ge vinst åt de som sätter samman och säljer dessa investeringar. Redan på bokens inledande sidor listar Collins istället några av de allra viktigaste och enklaste riktlinjerna för att börja vandra på vägen till ett rikare liv. Det är något av en ironi, att det enkla är det mest effektiva. Allra överst på listan tronar ”Spend less than you earn – invest the surplus – avoid debt.” (Dvs ”Spendera mindre än du tjänar – investera överskottet – undvik skuld.”)

Sparande och investeringar handlar egentligen inte om hur mycket du tjänar, utan hur mycket du behåller. Ju högre andel av det du tjänar som du investerar, desto snabbare når du det som Jim kallar ”F-You Money”.

Författaren beskriver fakta om finansvärlden med hjälp av lika lättfattliga som roliga liknelser. Han jämför t.ex. hela aktiemarknaden med ett stort glas öl, och förklarar varför det är värt att köpa drycken även om vi inte vet hur mycket av ölet som är skum.

Och att ha skulder beskriver han som ”lika lockande som att vara täckt med blodiglar – och har ungefär samma effekt.” Ta därför fram din vassaste kniv och börja skrapa bort de små blodsugarna direkt. Och så vidare.

Indexfonder

Jim Collins är en stor förespråkare av billiga indexfonder. Hans närmast simpla verktygslåda innehåller enbart tre instrument: en bred och billig indexfond, en obligationsfond/räntefond och kontanter. Inget mer.

Han tycker att privatinvesterare (som bor i USA) borde välja att investera i Vanguards VTSAX (bred indexfond som följer S&P500), som han anser innehåller allt som man behöver. Sätt 100% där. Vänta med obligationer/räntor tills senare i livet.

Det fina med indexfonder är att de är ”självrensande” (self cleansing). När bolag fallerar och tas bort från index ersätts de av nya. Nytt blod kommer in, nya företag som kämpar och arbetar otroligt hårt för att lyckas. Bolagens ständiga strävanden innebär att index obönhörligt stiger. Att själv försöka välja ut enskilda aktier är inget som författaren rekommenderar.

Marknaden kraschar regelbundet, men stiger på sikt

Japp, börsen kommer att krascha. Och du kan inte göra något åt det!

Investeringar är en långsiktigt match. Marknaden fluktuerar, ibland våldsamt. Det går dock alltid upp igen — marknaden har en tendens att stiga.

Det finns några anledningar till varför investerare ändå förlorar pengar: det är inte en behagligt lugn resa, det är mycket volatilt. De flesta mänskor är helt enkelt inte redo för detta. När nyhetsmedia går totalt i spinn med krigsrubriker om hur ”du ska rädda dina pengar” blir folk rädda. Minus 10 procent är mycket vanligt, för att inte säga helt normalt! Man ska förvänta sig marknadskorrigeringar med minus tio procent många gånger. Minus 20 procent är också vanligt, en björnmarknad. Att det faller 50 procent, en börskrasch, bör man faktiskt också förvänta sig 1-2 gånger under sin livstid. Ingen kan dock inte förutse när det sker. Investera långsiktigt, och få inte panik.

Vad är då långsiktigt? Hur lång sikt är lång? Jim Collins föreslår att om du ska använda dina pengar inom fem år ska du inte sätta dem på aktiemarknaden. Ju kortare din tidshorisont är, desto mer medveten om svängningarna måste du vara. Ju längre du zoomar ut från nuet och tittar på de längre kurvorna över börsutvecklingen desto säkrare kan du vara på att ditt välstånd kommer att öka. Fem år kanske inte är tillräckligt, utan investera på minst 10-20 års sikt.

Collins uppmanar sina läsare att inte ens det minsta bry sig om hur marknaden beter sig. Är man ung och ny som investerare bör man istället hoppas på en krasch - och glädjas när det händer. Då köper man aktier på rea! Börjar man bli lite äldre, kanske i sextioårsåldern, kan man lägger till lite mera räntor, men fortsätta på den inslagna långsiktiga investeringsvägen.

En skakig resa

Man kan förvänta sig 7-8 procent årligen över tid. Det är en siffra som man kan ha som tumregel. Men det är en skakig resa. Håll fast! Du får betalt för att du tar en risk och för att acceptera att det är fladdrigt och instabilt.

Investering handlar om beteende. Rent matematiskt är aktieplaceringar kanske det mest effektiva vi kan göra med våra pengar, det är den mest kraftfulla tillgången vi har. Men vi måste anpassa vår psykologi. Om vi inte är säkra på att vi inte kommer att få panik när börsen kraschar, bör vi hålla oss undan.

Författaren betonar att de flesta förlorar pengar, eftersom de säljer vid fel tillfälle. Nyckeln till framgång är att inte sälja. Och att komma ihåg att det kan vara mycket tufft att stå emot mediabruset. Mycket svårare än man kanske tror. Håll kursen!

Boken innehåller avsnitt om hur man kan tänka kring pengar, hur man bör göra med sina skulder, avsnitt om Vanguard och dess grundare Bogle, en hel del om indexfonder, tankar om hur man investerar i upp- och nergång, samt några avsnitt som mest handlar om skatter och pensioner i USA, och de sistnämnda partierna riktar sig såklart främst till amerikaner. Trots dessa kapitel är boken som helhet en mycket bra guide till ett rikare liv också för oss här i Sverige, enkel att förstå och applicera för nybörjare, skriven på ett lättsamt och trevligt sätt.

Jag rekommenderar boken varmt.

1 januari 2017

Inspiration med ”Mr. Money Mustache”

Börja året med en rejäl dos motivation!

Mr. Money Mustache (Pete Adeney) startade en blogg för att visa hur det är möjligt att – genom att leva rätt annorlunda jämfört med den stora massan – skrapa ihop ordentligt med pengar medan man fortfarande är ung och sätta kapitalet i arbete. Bloggen har nått över 16 miljoner människor och ägnas åt diverse ämnen såsom glädjen i att kunna arbeta med sådant som verkligen betyder något, kloka investeringar, hur man kan spara pengar, leva enklare och mycket mera.

Här håller han ett föredrag på World Domination Summit 2016 som handlar om vilka val vi gör med våra pengar och vilken betydelse det kan få i våra liv.

”If you can get yourself financially independent, not only does it give you the power to eliminate most of the bullshit in life, but it frees your life’s work to become more truthful.”